Så sitter man i sin lilla bubbbla och tror ens egna problem är världsliga. Alltså fy faan vad livet är orättvist.
Det är så otroligt att varje minut förlorar någon en kär människa. Och det är inte fören man står aldelens intill det som man förstår hur verkigt det kan vara. Man hör och ser på tv om ondskan i världen men helvete vad svårt det är att förstå att det händer. 
Jag är mållös och ändå känner inte jag 75 procent av den sorgen som alla runt om känner.

Varje dag dör ett barn och varje dag får en mor säga adjö till sitt barn.
Och här kan jag sitta och tycka att mitt hår är det största problemet i hela universum eller mina celluliter. 

Det finns ju ett talesätt att man inte vet vad man har fören man förlorar det. Jag tror det är viktigt att man inte glömmer att det aldrig är försent att ransaka sig själv och verkligen se vad man har innan det verkligen är försent. Jag är så lycklig för dom jag har och det jag har och jag ska verkligen försöka uppskatta livet mer och göra det bästa av alla situationer.

Idag vill jag bara åka hem, känns förjävligt att jag inte kan vara med dig nu, och trösta dig. Det känns rent ut sakt förjävligt. Har nog aldrig känns såhär förut och det värsta av allt är att jag inte mår mest dåligt för att han är borta nu och föralltid utan för att jag vet att du mår så jävla dåligt över det.

Men jag tror vi mäniskor har svårt att förstå oss på smärta som vi inte ser existera eller känner.