En tjej med gröna, vassa ögon inramade i svarta tjockkantade glasögon, tulpan färgat krull hår och lila klänning skådar Emeline uppifrån och ned. Emeline vill sjunka genom jorden. Tjejen med vassa, stickiga ögon kommer fram till den bänk som Emeline slagit sig ned på och slår sig ned bredvid henne. Emeline gillar inte blickar, gillar inte när någon tränger sig in på hennes liv. Emeline stryker stressat bort en slinga svart från ögonen och slickar sig om läpparna.

-       Du heter Emelina, va? Säger tjejen med en oväntat hes stämma.

-       Emeline, svarar hon och drar i dom svarta bomulls ärmarna.

Hon ber att den vassa blicken inte ska se igenom hennes tröja, känner sig med ens naken och besvärad. Tjejen smakar på namnet och tungan formar ljudlöst hennes namn.

-       Riktigt snyggt namn, faktiskt, säger hon och ler. Själv heter man Astrid som en jäkla gamkärring. Man undrar ju vad mamma tänkte på egentligen. Hon skrattar med hela ansiktet och hennes smilgropar är sådär lagom stora. 

Emeline vet vilken människa Astrid är, en sån som allavillvarakompismedmänniska. ”Kräkas” som smittar andra till skratt, andra, inte Emeline. Hon blir kall och inåtvänd när folk skrattar med glädje. Hon känner ingen glädje, att skratta tillgjort, nejtack.

Astrid tittar på henne, söker kontakt. Ingen respons. Emeline tar upp en bok ur väskan och öppnar den. Avskärma, överleva.

När Emeline ska gå in i skolan tar Astrid henne under armen och ler. Emeline känner hur en stor klump i magen sakta börjar växa. En röst i henne säger att hon inte borde vara med den här glada tjejen. Hon trycker bort den konstiga känslan, hon skulle ju börja om nu.

Astrid styr sina converse beklädda fötter mot de stenbyggda gymnasiumet och några minuter senare öppnar hon dörren till ett klassrum och de gör entré.

24 par ögon i bild och form klassen stirrar uppmärksammat på Astrid och Emeline. Klassen tittar och ler. Att alla verkar gilla Astrid är inget påhitt, det är fakta och nu är Emeline även accepterad. Emeline får vara på sin vakt. ” De som är snälla sviker”. En söt kille med D-redds tittar på Emeline och ler. Hans ögon har en isblå nyans som får henne att rodna. Hudfärgen är honungsfärgad och kontrasten mot det isblå gör honom uppseendeväckande. Astrid sätter sig i knäet på honom och ler.

-       Allt som är mitt är ditt nu, förutom det här puckot, säger hon och nyper killen i kinden.De visade sig att killen med D-redds hette David Asp och Astrid och han hade typ varit tillsammans för alltid. Tänk att vissa har allt när somliga inte har något. 

” Det är sen höst, löven har fallit och ligger som bruna högar på marken. Hon faller också. Ensam. Kärlek är lånat, inget som kvarstår. En flicka som gjorde henne hel och tom på samma gång, en flicka som älskade henne. En flicka med blont hår, kanske till och med mer ensam än hon. En flicka som förstod, en flicka som försvann.”