Idag är jag sjukt less! I bland är livet taggigt och jobbigt. Alla har sånna dagar när inte allt är som en dans på rosor. Men sen kom jag på att en dans på rosor inte kan vara alltför skönt det heller för rosenbuskar har taggar dom med.

Iallfall så är mitt huvud helt bultande och min kropp helt matt och barnen har nyst på mig hela dagen och snorat och kräkts. Det är ganska intressant hur mycket man kan uttså som mamma och ändå i slutändan tycka just sina barn är det mest fantastiska!

Jag kommer jobba rejält nu tills lördag och sen på lördag har jag planerat att åka in till NY. De har blivit min nya hobby att klä upp mig och åka in till stan(NY). Man smältar in hur uppklädd eller nerklädd man än är!

Nu har jag nästan slut på ord, hoppas ni tyckte om den lilla snutten av novellen som jag la upp här i bloggen! Här kommer en fortsättning av min novell, "Något större än du".

DEL 2

 

Två timmar senare kör mamma upp bilen framför ett radhus och stannar. Emeline vaknar upp med en svettig panna och kalla kårar som ilar genom kroppen. En dröm som förföljer henne, eller var det verkligheten som hunnit ikapp henne även här 70 mil från det förflutna. Hur ska man kunna gå vidare när sanningen står där skrivet i sten. Blicka framåt inte bakåt. Var det inte alltid det psyktanten sa? Katarina stryker bort en slinga mörkblond page och ser med ett nervöst leende på Emeline som tyst blickar upp mot det radhus som ska bli hennes hem. Man kan inte luras med leenden det gör en bara svagare och skörare. Huset är fint och välordnat och Katrina ställer in Emelines väskor och smeker henne trevande över hennes hår. Emeline rycker till av beröringen och ställer sig med armarna i kors mot väggen. Katarina tittar oroligt på henne.

- Jag är ledsen att jag varit en så dålig mamma nu när du behövt mig som mest, säger hon och tittar ned på sina fötter. Du vet, det är lätt att blunda när man egentligen bara borde spärra upp ögonen och se.

Vid middagen vill Emeline bara fråga Katarina varför hon lämnade henne. Under hela sitt 17 åriga liv hade hon undrat, grubblat över vem hennes mamma var. Visst dom hade ju träffats då och då på Julhögtider och födelsedagar. Men ordet mamma var bara ännu en menlös term. Katarina var bara ännu en av dom som svek. Psyktanten sa alltid att Katarina alltid älskat henne, bara att Katarina hade svårt att anpassa sig och att hon inte varit redo att få ett barn vid den åldern. Emeline tyckte Katarina såg mer än redo ut.

Emeline hade aldrig ställt frågor och aldrig hellre fått svar. Hennes far hade aldrig velat tala om det. Hennes far, en egenföretagare som aldrig haft tid för henne. När hon mådde som sämst fanns ingen, eller jo hon fanns. Hon, tjejen som förändrade hennes liv.

Efter maten visar Katarina Emelines rum. Det är ett stort luftigt rum på övervåningen med samma inredningstema som resten av huset, vita möbler med bruna och svarta tillbehör. På ena väggen hänger en stor tv. Emeline hatar att se på tv. Katarina står i dörröppningen med armarna i kors och ser lite förväntansfull ut. Emeline stänger dörren i ansiktet på henne och tar upp sin väska där hon har albumet med alla minnen. Hon slår upp första sidan och en späd flicka med blont långt hår stirrar tillbaka på henne. Flickan sitter på en gunga det är sommar, hon var så annorlunda fick hela Emelines värld att skaka.  Allt började en oktober dag när livet var en ända röra, maten hade slutat smaka och livet var så fruktansvärt ensamt. Då kom en ny tjej till skolan, hon var djup, intressant och Emeline drogs till hennes ogreppbara karaktär. Den ensamheten som Emeline känt fylldes plötsligt upp med något, hon var inte ensam längre och tillsammans skulle dom nå det onåbara.

När Emeline ska somna tänker hon på orden som hennes vän alltid sagt, präntat in i hennes huvud. ” Jag är sjuk i andras ögon för att jag accepterat att vara sjuk i andras ögon”