Jag är världens flamsigaste tjej! Dom som inte känner mig så väl kan nog tro att jag bara är oseriös hela tiden vilket jag iofs nästan är! Jag älskar att bjuda på mig själv och tycker fler borde krypa ur sina skal. Dock är man den man är och jag tänkte på det igår hur mycket man har på insidan som bara tynger än själv hur mycket man än öppnar sig för ngn.

Jag har i allfall två starka personligheter (kalla mig schizo jag gör det bara), den flamsiga som bara älskar uppmärksamhet mest i hela världen och den lite mer djupa som älskar att måla och skriva och bara sitta ensam och bara vara. Jag känner att det är först nu som jag kan slappna av och verkligen låta mig misslykas, räcka upp handen och svara helt katastrofalt fel utan att det rör mig i ryggen. Det kallas självdistans. Många vuxna säger: " Den bästa perioden i mitt liv var när jag fyllde ex 20 år och visste vem jag var och vem jag ville vara" . Hur kan man veta det när man är 20 år, jag har fan ingen aning om vem jag vill vara! Lite ödmjukhem tack! Hur kan man veta att livet inte kommer förändra dig med tiden? För jag tror det, att tiden förändrar än. Olika händelser får dig att mogna eller växa. Jag vill faktiskt inte veta vem jag är nu helt och hållet, jag vill utvecklas hela tiden och lära mig nya saker och inte vid 20 års ålder ha hela livet utstackat framför mig.

Okej jag babblar eftersom jag har så sjukt mycket fritid och kanske inte super många vänner just nu (inga) så min hjärna håller på att explodera av alla tankar. Eftersom jag alltid nästan pratat rakt ut om allt jag känner så blir det tyvärr lite kaotiskt uppe i knoppen och det i sin tur har gett utlopp i ett dussintals berättelser och noveller. Jag vet inte varför,  David tycker mina sagor är EMO och det tycker jag med! Men jag är sån som är glad på utsidan och när jag skriver eller målar så visar jag en annan sida. Jag tänker visa er början på en av mina EMO sagor som heter Någonting större än du!

Jag tänkte att kanske om ni vill så lägger jag ut en liten del av novellen varje dag. Hahah det kommer bara bli jag som med spänning följer mina egna noveller. Fasiken min självdistans slog till igen. Så jäkulst.

Någonting större än du

DEL 1

”Fantasin är det vi vill ha men verkligheten är de vi får”

Inledning

Det är natt, hon smyger med sitt svarta hår i en utsläppt röra och försöker tränga bort den enda tanken som fyller hennes hjärna. Vad händer sen?

Hon kommer fram till platsen med björkarna precis klockan 23.00 som bestämt. Det är tur att hon inte möter någon på vägen, då kanske hon skulle tappa sin beslutsamhet. Hon smyger, vet inte varför och ska precis viska hennes namn när hon snubblar över något. Hon tittar ned och ser en tom absolut vodka flaska rulla på den jordiga marken. Hon förstår redan innan hon ser kroppen vad som hänt. En blandning av lättnad och besvikelse tumlar om vart annat. Jaa, vad händer sen?

 

En blå Saab susar snabbt på den stora landsvägen. I den blå bilen sitter hon, Emeline Nilsson och trycker pannan mot den kalla bilrutan och blundar. Hennes mamma Katarina visslar glatt någon gammal visa och kör om en röd Ford. En ny skola, en ny början. Psyktanten och Katarina sa att det här var hennes chans att få vara precis den hon ville vara, hennes chans att få vara lycklig. Katarina vänder sig om gång på gång och talar om att allt ska förändras nu. Emeline nickar och gör ett försök till ett leende som mest blir en förvriden grimas. Att hoppa in i en helt ny klass i slutet av ettan på gymnasiet är inte hennes största önskan men samtidigt har hon ju inget val. Katarina sätter på radion och Emeline somnar tillslut i takt med bilens skumpande. Hon hatar att sova, hatar att förlorar sitt öde i händerna på ett spindelnät av realistiska drömmar. Människor, inte hon. Besöker platser som är ouppnåeliga, gör spännande äventyr och drömmer om besvarad kärlek. Att resa i en illusion långt bort från verkligheten är något som Emeline aldrig kommer att få uppleva. Hennes drömmar är bara en ännu hemskare bild av den verklighet hon befinner sig i. Bara ännu en påminnelse om hur jävligt livet är. Ensamhet. Förut var dom i allfall två.

 

” Två flickor sitter i ett mörkt rum. Den ena med blonda lockar och den andra med svart stripigt hår. Den blonda drar upp ena tröjärmen och den stripiga ryggar tillbaka när hon ser dom djupa ärren. Den blonda sätter sig med armen runt den stripiga och kysser hennes kind.

-       Jag har ett monster i magen, säger den blonda flickan. Precis dom du. Det finns ingen som förstår dig som jag gör. När du skär dig försvinner dina smärtor, du borde verkligen prova. Det är skönt, jag lovar, prova lite.

Sedan tar den blonda flickan upp ett rakblad och lägger det i den svarthåriga flickans hand och på smala ben försvinner den blonda ut ur rummet och stänger dörren med en försiktig smäll.”